Blogg C: Journalistisk litteratur eller litterär journalistik?

Recension av boken ”Barnflickan i Knutby” av Thomas Sjöberg.

Thomas Sjöberg kallar själv boken för en dramadokumentär. Han skriver i förordet till sin bok:

”Detta är ingen reportagebok, det är ingen intervjubok. Och jag har ingen anledning att ta ställning för eller emot någon av de inblandade. Lika lite som att spekulera i skuld eller bevekelsegrunder eller dra slutsatser om sekterism, religion och udda personligheter, eller en om kärlek och sex som motiv. Det överlåter jag med varm hand åt läsaren.

Min bok är en dramatiserad skildring av mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån Sara Svenssons perspektiv.”

Han skriver också att hans ”huvudsakliga källor är uppgifterna i polisförhören, den övriga förundersökningen, den rättspsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningarna, domsluten, tevedokumentärerna som sänts om händelserna samt polisens rekonstruktionsvideor, där Sara visar dels hur hon handskats med revolvern, dels utförde mordet på Alexandra och mordförsöket på Daniel. Och så internet, denna källa till ständiga överraskningar. Det är fascinerande hur mycket man kan finna där.”

Bokens språk ger just känslan av dramadokumentär.  De hemska händelserna i Knutby kom en så nära på något sätt, kanske genom den stora mediala uppmärksamhet de fick.

När jag läser boken får allt det där liv på nytt och ger dessutom en fördjupning. Man får, som i en litterär text, ”lära känna” figurerna i boken. En väsentlig skillnad är att de här figurerna finns eller har funnits i verkligheten. Författaren har enligt egen utsago använt de riktiga namnen utom i fall där personer ”uttryckligen valt att framträda under dolda identiteter”.

På ett, som jag ser det, litterärt och dramatiserande sätt tar Thomas Sjöberg oss genom åren innan morden. Han bygger upp historien och sätter oss in i de olika inblandade människornas liv. Ett antal livsöden spelas upp.

Det är intressant, både att få veta hur allt kom sig och att få följa de olika personligheterna. Det är också lättläst, handlingen rinner liksom på över sidorna och man fastnar i boken på samma sätt som man gör i en bra roman.

Särskilt journalistisk känns inte den här boken. Upplägget och språket har en mer litterär form, tycker jag. Och jag tror att en bok som den här vinner på det. Ett alltför dokumentärt språk hade fått den att tappa värde som intressant läsning. Dokumentära texter kan vara både mycket intressanta och även mycket tråkiga. De ställer högre krav på författaren för att bli intressanta, tror jag.

Just ”Barnflickan i Knutby” vet jag inte om den kan placeras i något av facken ”litterär journalistik” eller ”journalistisk litteratur”. Men om jag måste välja skulle den nog vara i litterär journalistik i så fall.

Fördelar med sådan här journalistik är att läsaren ges möjlighet att få veta mer, att få fördjupa sig i ämnet som tas upp. Också att bakgrunder och kringhändelser kommer i dagen. Läsaren kan lättare förstå hur allt hänger ihop.

Nackdelar är att många kan förledas att tro att allt som skrivs är helt sant, vilket kanske inte är fallet i sådana här böcker. Även om rena faktauppgifter sällan är förvanskade kan vissa partier vara fiktion. Och hur vet man alltid hur sanna de så kallade faktauppgifterna är?

I böcker av det här slaget tycker jag absolut att man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik i fråga om faktauppgifterna.

I den här boken uppskattar jag speciellt just det Thomas Sjöberg skriver i förordet om hur han har skaffat, hanterat och använt sitt faktaunderlag. Han lämnar så vitt jag kan förstå inget utrymme för tvivel. Han har till och med angivit exakt vilka partier i boken som är ren och skär fiktion från hans sida. Det är jättebra tycker jag. Då vet man!

Blogg B: Pressetik. Hur tänkte de?

När man läser löpsedlar och rubriker kan man ibland få känslan av att väldigt liten hänsyn tas till de människor, eller deras anhöriga, som det skrivs om. Det är kanske inte så vanligt att man nagelfar detta ur perspektivet pressetiska regler. Har man ett medieintresse tänker man kanske lite mer på sådant, i större eller mindre utsträckning.

Det känns så bra att de finns de här reglerna, och att det är medievärldens egen goda vilja som är upphov till dem. Ändå är inte alla lika nogräknade som de borde.

Det som är absolut värst, tycker jag, är när det handlar om barn. Om de har gjort något eller om de har råkat ut för något så behöver de i båda fallen skyddas snarare än hängas ut. Är det frågan om något de har råkat ut för måste fingertoppskänslan hos alla journalister vara desto större.

I Barometern skrevs i mars 2011 om en flicka som blivit utsatt för övergrepp av sin kompis pappa. Genom alltför detaljerad beskrivning av själva brottet kunde anhöriga och närstående läsa nära nog exakt vad flickan genomgått. Något hon själv inte alls ville att alla skulle ha kännedom om.  Dessutom var informationen tillräcklig för att många av hennes jämnåriga skulle kunna räkna ut vem det var som blivit utsatt. Den utsatta flickans ålder var också angiven i artikeln. Följder som kan bli av det kan man utan större fantasi, gissa sig till.

Tidningen har ju här helt och fullt missat eller struntat i punkterna ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd” och ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn” samt ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”.

Barometerns ansvarige utgivare har medgivit misstaget och menar att den detaljrika beskrivningen av gärningsmannens tillvägagångssätt inte ligger i nivå med den policy tidningen har. I bedömningen från PO kan man också läsa att ansvarige utgivaren tagit upp det här med skribenten samt diskuterat det med hela redaktionen. Hon har även, samma månad som artikeln publicerades, kallat till en internutbildning. Rutinerna för artiklar i behov av särskild granskning innan publicering har gåtts igenom.
Slutligen har man från tidningens sida bett den drabbade flickan med familj om ursäkt, via e-post!

I PO’s bedömning står också att ”Genom den detaljerade beskrivningen av vad flickan blivit utsatt för tillfogades hon en allvarlig publicitetsskada inför denna grupp. Dessa uppgifter var inte av en sådan karaktär att ett oavvisligt allmänintresse berättigade publiceringen.
Det är bra att tidningen på eget initiativ gjort en genomgång av rutinerna vid känsliga publiceringar och diskuterat det inträffade internt. Den skada flickan lidit gör dock att tidningen inte kan undgå pressetiskt klander för det inträffade.”

Tidningen klandrades alltså för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Nu frågar jag mig:
Varför har internutbildning i sådana här fall inte hållits tidigare på tidningen?
Varför har rutinerna inte varit fastställda från början och därefter regelbundet genomgångna?
Är det inte varje journalists ansvar att känna till dessa rutiner?

När det handlar om kommunikation brukar det ofta talas om olika dokument för att styra hur kommunikation ska ske i vissa specifika situationer. Det kan vara fråga om kriskommunikation, internkommunikation, externkommunikation, med mera. Vissa saker ska alla på en avdelning eller ett företag känna till. Det här är en dylik sak.
Sådant här, anser jag, får inte hända.

Flickans liv är ganska illa tilltygat för lång tid framöver enbart av det brott hon utsatts för. Att dessutom få det utropat i lokaltidningen så att alla som önskar kan ta del av alla intima detaljer i övergreppet är katastrofalt.

Och vad i hela världen tänkte skribenten på?

Läs och bedöm själva utifrån PO’s rapport:

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/495-brott-mot-barn

Blogg A: Nyhetsvärdering

Något man ofta hör är frågan om varför media fylls av tråkiga och negativa nyheter.
Varför är fokus inte större på positiva nyheter?
Tydligen är det så enligt Björn Hägers bok "Reporter" att "Nyheter mäts i dödstal."
Jag har själv ställt mig frågande inför den här negativa fokuseringen. Det förefaller ju vara så att om en positiv nyhet ställs mot en negativ, båda med samma vikt, går den negativa före.

I mitt nyhetsläsande den gångna veckan fastnade jag för två nyheter som jag betecknar som positiva.
Kanske med orsak av ovan nämnda undran.

Det är ju förvisso ingen nyhet i sig att det var "Kanelbullens Dag" den fjärde oktober.
Men jag läser återigen om nyhetsvärdering i Hägers bok och finner orden: "Nyheter är att ge folk något att prata om på kafferasten, att ge dem underlag och argument i livets alla diskussioner... Nyheter handlar om att ge människor den information de behöver för att vara fria och självstyrande".
Orden följs också av frågeställningen om media ska servera det folk vill ha eller det de borde vilja ha.
Personligen tror jag de flesta av oss vill ha både och. Alltså både sådant vi bara vill ha och även det vi vet att vi bör/behöver får kunskap om.
Ingen vill nog läsa uteslutande om världens, landets, regionens och livets jävligheter och orättvisor.
Samtidigt vill nog de flesta ha kunskap om viktiga och betydelsefulla händelser.
Vad kan vara bättre då än att lägga krut på vardagliga glädjeämnen som kanelbullar och deras alldeles egna dag?

I lokaltidningen Östra Småland publicerades denna dag en halvsida om kanelbullebak på Citygross bageri. Ett trivsamt avbräck i flödet av olika "viktiga" nyheter. Och förresten, att glädjas och må gott är också viktigt.
Ingen "tung" nyhet men med säkerhet något som glädjer och engagerar många.

En annan trevlig nyhet, tycker jag, var den om Daniel Shechtmans framsteg i sin forskning om och upptäckt av kvasikristaller.
Att höra och läsa om hur han trots hårt motstånd och misstro envist fortsatte på sin linje är skönt.
Han blir en förebild och en vardagshjälte på temat "tro på dig själv och det du gör".

Hans historia och vägen till framgång återgavs i såväl lokaltidningar som TV, radio och riksdrakarna. Själv hörde jag det första gången i SR Kalmar.
Att han fick upprättelse och dessutom nobelpriset i kemi är grädden på moset.
Det är väl så stora vetenskapsmän och -kvinnor "blir till", genom sitt idoga strävande efter att bevisa sin tes.
Så befriande när de lyckas!
Och dessutom får vi andra lära oss något alldeles nytt.
Kanske får vi också i slutänden dra nytta av forskningens framsteg.
En god och viktig nyhet som jag tror tillhör "bör-få-veta"-kategorin.