Blogg B: Pressetik. Hur tänkte de?

När man läser löpsedlar och rubriker kan man ibland få känslan av att väldigt liten hänsyn tas till de människor, eller deras anhöriga, som det skrivs om. Det är kanske inte så vanligt att man nagelfar detta ur perspektivet pressetiska regler. Har man ett medieintresse tänker man kanske lite mer på sådant, i större eller mindre utsträckning.

Det känns så bra att de finns de här reglerna, och att det är medievärldens egen goda vilja som är upphov till dem. Ändå är inte alla lika nogräknade som de borde.

Det som är absolut värst, tycker jag, är när det handlar om barn. Om de har gjort något eller om de har råkat ut för något så behöver de i båda fallen skyddas snarare än hängas ut. Är det frågan om något de har råkat ut för måste fingertoppskänslan hos alla journalister vara desto större.

I Barometern skrevs i mars 2011 om en flicka som blivit utsatt för övergrepp av sin kompis pappa. Genom alltför detaljerad beskrivning av själva brottet kunde anhöriga och närstående läsa nära nog exakt vad flickan genomgått. Något hon själv inte alls ville att alla skulle ha kännedom om.  Dessutom var informationen tillräcklig för att många av hennes jämnåriga skulle kunna räkna ut vem det var som blivit utsatt. Den utsatta flickans ålder var också angiven i artikeln. Följder som kan bli av det kan man utan större fantasi, gissa sig till.

Tidningen har ju här helt och fullt missat eller struntat i punkterna ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd” och ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn” samt ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”.

Barometerns ansvarige utgivare har medgivit misstaget och menar att den detaljrika beskrivningen av gärningsmannens tillvägagångssätt inte ligger i nivå med den policy tidningen har. I bedömningen från PO kan man också läsa att ansvarige utgivaren tagit upp det här med skribenten samt diskuterat det med hela redaktionen. Hon har även, samma månad som artikeln publicerades, kallat till en internutbildning. Rutinerna för artiklar i behov av särskild granskning innan publicering har gåtts igenom.
Slutligen har man från tidningens sida bett den drabbade flickan med familj om ursäkt, via e-post!

I PO’s bedömning står också att ”Genom den detaljerade beskrivningen av vad flickan blivit utsatt för tillfogades hon en allvarlig publicitetsskada inför denna grupp. Dessa uppgifter var inte av en sådan karaktär att ett oavvisligt allmänintresse berättigade publiceringen.
Det är bra att tidningen på eget initiativ gjort en genomgång av rutinerna vid känsliga publiceringar och diskuterat det inträffade internt. Den skada flickan lidit gör dock att tidningen inte kan undgå pressetiskt klander för det inträffade.”

Tidningen klandrades alltså för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Nu frågar jag mig:
Varför har internutbildning i sådana här fall inte hållits tidigare på tidningen?
Varför har rutinerna inte varit fastställda från början och därefter regelbundet genomgångna?
Är det inte varje journalists ansvar att känna till dessa rutiner?

När det handlar om kommunikation brukar det ofta talas om olika dokument för att styra hur kommunikation ska ske i vissa specifika situationer. Det kan vara fråga om kriskommunikation, internkommunikation, externkommunikation, med mera. Vissa saker ska alla på en avdelning eller ett företag känna till. Det här är en dylik sak.
Sådant här, anser jag, får inte hända.

Flickans liv är ganska illa tilltygat för lång tid framöver enbart av det brott hon utsatts för. Att dessutom få det utropat i lokaltidningen så att alla som önskar kan ta del av alla intima detaljer i övergreppet är katastrofalt.

Och vad i hela världen tänkte skribenten på?

Läs och bedöm själva utifrån PO’s rapport:

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/495-brott-mot-barn