Blogg C: Journalistisk litteratur eller litterär journalistik?

Recension av boken ”Barnflickan i Knutby” av Thomas Sjöberg.

Thomas Sjöberg kallar själv boken för en dramadokumentär. Han skriver i förordet till sin bok:

”Detta är ingen reportagebok, det är ingen intervjubok. Och jag har ingen anledning att ta ställning för eller emot någon av de inblandade. Lika lite som att spekulera i skuld eller bevekelsegrunder eller dra slutsatser om sekterism, religion och udda personligheter, eller en om kärlek och sex som motiv. Det överlåter jag med varm hand åt läsaren.

Min bok är en dramatiserad skildring av mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån Sara Svenssons perspektiv.”

Han skriver också att hans ”huvudsakliga källor är uppgifterna i polisförhören, den övriga förundersökningen, den rättspsykiatriska utredningen, domstolsprotokollen och bandupptagningarna, domsluten, tevedokumentärerna som sänts om händelserna samt polisens rekonstruktionsvideor, där Sara visar dels hur hon handskats med revolvern, dels utförde mordet på Alexandra och mordförsöket på Daniel. Och så internet, denna källa till ständiga överraskningar. Det är fascinerande hur mycket man kan finna där.”

Bokens språk ger just känslan av dramadokumentär.  De hemska händelserna i Knutby kom en så nära på något sätt, kanske genom den stora mediala uppmärksamhet de fick.

När jag läser boken får allt det där liv på nytt och ger dessutom en fördjupning. Man får, som i en litterär text, ”lära känna” figurerna i boken. En väsentlig skillnad är att de här figurerna finns eller har funnits i verkligheten. Författaren har enligt egen utsago använt de riktiga namnen utom i fall där personer ”uttryckligen valt att framträda under dolda identiteter”.

På ett, som jag ser det, litterärt och dramatiserande sätt tar Thomas Sjöberg oss genom åren innan morden. Han bygger upp historien och sätter oss in i de olika inblandade människornas liv. Ett antal livsöden spelas upp.

Det är intressant, både att få veta hur allt kom sig och att få följa de olika personligheterna. Det är också lättläst, handlingen rinner liksom på över sidorna och man fastnar i boken på samma sätt som man gör i en bra roman.

Särskilt journalistisk känns inte den här boken. Upplägget och språket har en mer litterär form, tycker jag. Och jag tror att en bok som den här vinner på det. Ett alltför dokumentärt språk hade fått den att tappa värde som intressant läsning. Dokumentära texter kan vara både mycket intressanta och även mycket tråkiga. De ställer högre krav på författaren för att bli intressanta, tror jag.

Just ”Barnflickan i Knutby” vet jag inte om den kan placeras i något av facken ”litterär journalistik” eller ”journalistisk litteratur”. Men om jag måste välja skulle den nog vara i litterär journalistik i så fall.

Fördelar med sådan här journalistik är att läsaren ges möjlighet att få veta mer, att få fördjupa sig i ämnet som tas upp. Också att bakgrunder och kringhändelser kommer i dagen. Läsaren kan lättare förstå hur allt hänger ihop.

Nackdelar är att många kan förledas att tro att allt som skrivs är helt sant, vilket kanske inte är fallet i sådana här böcker. Även om rena faktauppgifter sällan är förvanskade kan vissa partier vara fiktion. Och hur vet man alltid hur sanna de så kallade faktauppgifterna är?

I böcker av det här slaget tycker jag absolut att man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik i fråga om faktauppgifterna.

I den här boken uppskattar jag speciellt just det Thomas Sjöberg skriver i förordet om hur han har skaffat, hanterat och använt sitt faktaunderlag. Han lämnar så vitt jag kan förstå inget utrymme för tvivel. Han har till och med angivit exakt vilka partier i boken som är ren och skär fiktion från hans sida. Det är jättebra tycker jag. Då vet man!